Det finns visserligen inga skäl att oreflekterat jubla över att klartecken ges till militära interventioner - det är det bara den så kallade bombhögern som brukar göra. Ingen vet nämligen var militära insatser slutar. Därför måste varje fall bedömas för sig. FNs resolution antogs heller inte med stöd från alla viktiga aktörer - några stater, såsom Tyskland och Turkiet, lade ner sina röster. Deras skäl till det går inte att utan vidare vifta bort. 
  
I fallet Libyen står det emellertid helt klart att landets diktator Gaddafi krigar mot sitt eget folk och alltmer saknar folkrättslig grund för att hävda sin suveränitet över landet. Dessutom existerar det redan nu en opposition i Libyen som faktiskt kan erkännas. 
  
Att det kom en så snabb och undfallande reaktion från Muammar Gaddafi var knappast förvånande. Regimen deklarerade eld-upphör nästan direkt efter att beskedet från FN kom. Man kan starkt misstänka att diktatorn helt enkelt vill vinna tid. I värsta fall hoppas han kunna besegra rebellerna med sina marktrupper, utan att behöva ta till flyget. Men demokratirebellerna i Benghazi kan tillfälligtvis andas ut. De genomfars i detta ögonblick säkerligen av en känsla av att inte vara övergivna av världssamfundet. 
  
Naturligtvis kan man inte lita på Gaddafi-regimen. Uppgifter förekom igår eftermiddag om att den libyiska regimen fortsatt att beskjuta människor.   
  
Mern det är ett mäktigt geopolitiskt drama som ägt och äger rum inför våra ögon denna vårvinter i den vidsträckta arabvärlden. De regimer som fallit eller är skakade har varit tätt lierade med USA och västvärlden och även Gaddafi var före denna vår på väg in i den europeiska och västliga värmen. Att västvärlden nu i stort sett står beredd att stödja demokratikämparna i Libyen är ett sent men välkommet uppvaknande; Här finns onekligen en skuld att betala. 
  
Men revolutioner är inga tebjudningar, inte heller är de anpassade till medieformat. Hela detta väldiga skeende i arabvärlden har på intet sätt nått sitt slut och liknar på många sätt den revolutionära våren och sommaren 1848 i Europa. Många bakslag kommer att inträffa. Igår flöt blod i Jemen. Sammantaget har dock hela den arabiska befolkningen tagit ett väldigt steg mot modernisering och demokratisering. 
  
Gaddafis dagar är räknade. Frågan är bara hur många dagar, veckor, månader eller år det kan bli och hur många döda som till slut måste räknas in. 

I stället beskriver han huvudjägarbranschen, där det gäller att rekrytera nyckelpersoner till företag. För att lyckas, och bli stjärna, krävs det hårda nypor och fula trix. 

Roger Brown är stjärna, själv anser han sig vara Norges bästa och mest underbetalda headhunter. Han lever ett lyxliv med en stor villa i finaste området och en vacker hustru som driver ett galleri, som bara kostar pengar. Så, för att hålla igång sitt inneliv och sin dyra livsstil, stjäl Roger Brown dyrbar konst och säljer. 

Allt går som det ska, han hittar Clas Greve, perfekt kandidat till ett ledigt chefsjobb. När Greve dessutom berättar att han ärvt en Rubensmålning ser Roger att allt är på väg att ordna sig. 
Naturligtvis är ingenting så enkelt som det verkar. Huvudjägarna är en bok om girighet, men också om vem som är smartast och vem som talar sanning. Det som skulle bli så enkelt urartar till en jakt på liv och död. 

Den mest omtalade scenen i boken är när Roger Brown tvingas gömma sig i en full dasstunna. 
Det är helt begripligt att den här boken ska filmas, det blir både en norsk film och en amerikansk version. Men trots att Nesbø skriver spännande deckare med väldigt mycket action vårdar han sig om personerna. Som läsare får man leva med Roger Brown och lära känna honom. Personerna blir levande. 

Språket, känslan för människorna och en analys av dagens samhälle gör Nesbøs böcker till de mest läsvärda i genren. Hans kriminalromaner om Harry Hole finns idag utgivna i över 40 länder. 
Alla inkomster från boken Huvudjägarna går oavkortat till kampen mot analfabetism. 

Den snabba offensiven slog dock tillbaka mot Kadaffi. Den fick världssamfundet att ta sig samman. I sista stund fattade säkerhetsrådet i FN beslut om en flygförbudszon över Libyen, för att skydda civilbefolkningen. 
Det gjorde att FN kan ingripa i ett land och hindra dess regim från att ha ihjäl den egna befolkningen. Med hänvisning till intrång i ett lands inre angelägenheter brukar sådant vara svårt att göra eftersom Kina och Ryssland, som har vetorätt i FNs säkerhetsråd, i regel är emot det. Behovet av att skydda mänskliga rättigheter och liv vägde dock tyngre denna gång. 
En allians av stater verkställer nu FN-beslutet. Natten till i går avfyrades 110 kryssningsmissiler från brittiska och amerikanska fartyg och ubåtar. Och franska och andra plan har attackerat mål på marken. Målen har varit radarstationer, luftvärnsmissiler och annat så att flygförbudet ska gå att upprätthålla. 
Också Kadaffis militära markstyrkor har attackerats, som stridsvagnar utanför Benghazi. 
Arabförbundet har varit anhängare av flygförbudszonens inrättande, men få arabländer bidrar med styrkor. De militära musklerna kommer främst från västländer. Kadaffi försöker nu utnyttja det i sin propaganda. Han verkar ha fått Afrikanska unionen på sin sida, som dock i hög grad består av diktaturer. De verkar känna större sympati med diktator Kadaffi än med det libyska folk som strävar efter frihet. 
Operationerna de senaste dygnen för att inrätta flygförbudet har hejdat Kadaffis offensiv mot de libyer som satt sig upp mot honom. Kadaffis militära arsenal har i och med det minskats en del, med utslagna radarstationer, luftvärnsbatterier, stridsfordon och annat. 
Nu är det ett läge där det står och väger hur utvecklingen ska bli. De internationella styrkorna, främst flyg och flotta, kan inte ingripa på marken. Så lyder FN-resolutionen. 
Frågan är hur stark Kadaffi och hans militär är? Faller de samman till följd av de internationella insatserna? Eller håller Kadaffi och hans trupper ut än en tid? 

Inga problem där. Men det finns numera uppenbarligen en väldig fara med aktioner av det här slaget - alltför många tycks helt enkelt ryckas med och betrakta attackerna inte som ett nödvändigt ont, utan som närapå något i sig gott. 
  
Således visar det sig nu att samtliga partier i riksdagen uttalar sig positivt eller försiktigt positivt till att också Sverige, om en förfrågan kommer, ställer upp med sina JAS Gripenplan i attacken. De enda som är emot är Sverigedemokraterna. Att de är emot svenskt deltagande beror nog i huvudsak på att de helt enkelt inte vill se en demokratisering i arabvärlden - de vill ha kvar något att demonisera. 
  
Själv skulle jag ju helst se att Sverige inte hade några JAS-plan alls; deras främsta funktion är sedan länge egentligen att fungera som högteknologiskt kamouflage för ett svenskt inträde i Nato. Och det finns några bra argument mot att även Sverige skickar JAS-plan. 
  
För det första: Om Sverige avstår från att medverka med annat än humanitär hjälp så cementeras inte bilden av västvärlden som ett enda monolitiskt militärblock. Det tror jag är viktigt på lång sikt. Det kan ha betydelse för den arabiska opinionen, som har goda skäl natt vara försiktiga med bejakandet av västliga militära insatser. För det andra: Ingen vet hur denna attack mot Libyen kommer att avlöpa och det kan uppkomma en situation där en Gadaffi som vill kapitulera är i behov av diplomatiska kanaler. Att exempelvis Turkiet och Tyskland står utanför interventionen kan då vara betydelsefullt. 
  
Man ska inte blunda för att det faktiskt går ett slags militaristisk vurm genom Sverige och västvärlden. Jag får intrycket av att den växt till sig i takt med att de demokratiskt förankrade folkförsvaren försvinner och ersätts med yrkesarméer. 

Lasse Zackrisson på Vax records i Vaxholm är en som vill påpeka att Sonya Hedenbratt också ska kommas ihåg som en stor jazzsångerska, en av Sverigesabsolut främsta. Han ger nu ut en dubbel-CD med Sonya Hedenbratts inspelningar från åren 1951-1956. Det är inspelningar som sedan länge inte varit tillgängliga i handeln. För musiken på dessa inspelningar svarar dåtidens ledande jazzmusiker. 
  
Sonya Hedenbratt föddes den 4 mars 1931 i Göteborg och uppmuntrades tidigt att sjunga. När hon var 15 år förändrades hennes röst och blev som den sedan skulle låta med en lätt och mycket karaktäristisk heshet. 
Debuten som jazzsångerska skedde när hon var 17 år. Hennes bror Östen Hedenbratt satt då bakom pianot. Det blev naturligtvis succé. 1951 korades hon till Göteborgs Doris Day och sade upp sig från skjortfabriken där hon jobbat sedan hon slutat skolan. Nu blev hon sångerska på heltid med Malte Jonssons orkester och hon hördes i radio. Det ledde till engagemang på Nalen i Stockholm och där blev det ett genomslag som inte skådats sedan Alice Babs slog igenom. 
  
Sonya Hedenbratt var dock ung, oerfaren och naiv och hamnade i händerna på en agent som såg till att hennes inkomster till största delen blev hans. Hon drog in pengar, men fick jobba extra som dansbandssångerska för att klara sig. 1958 hoppade hon av, för att en bit in på 1960-talet inleda en ny karriär, den karriär som de flesta kommer ihåg henne för. 
  
Dubbel-CD:n är fantastisk. Här hörs Sonya Hedenbratt med band som Simon Brehms kvintett, Gunnar Svenssons septett, Kenneth Fagerlunds trio och kvintett, Malte Jonssons orkester, Nils-Bertil Dahlanders orkester, Gunnar Jonssons orkester och Putte Wickmans sextett. I alla dessa band satt det mycket god musiker, idel elit. 
Skulle de här inspelningarna varit nya och getts ut idag hade det blivit sensation och internationell karriär. Så bra är det. Visst är de lite präglade av tiden, men inte så att det på något sätt stör, snarare tvärtom. Det finns en genuin ton som aldrig kan vara fel och det är Sonya Hedenbratts röst som gör det. Det är en mycket fin samling inspelningar som Lasse Zackrisson fått tag på. 
När Sonya slog igenom skrevs det om ”att det är som att bli förflyttad till andra sidan Atlanten” och om ”en jazzsångerska med negroid känsla”. Det var fint beröm på den tiden.